Saltet och saltsjöarna

Saltsjöarna – Laguna Rosa och Laguna Azul
Torrevieja har många trevliga saker som gör staden populär och gör att så många vill bo just här – som t.ex. det behagliga klimatet, de låga priserna och de fantastiska stränderna. Men detta finns i och för sig även på andra platser i världen (om än kanske inte alla på ett och samma ställe). Något som är unikt för just Torrevieja är de två stora och vackra saltsjöarna. NASA (USAs myndighet för rymdforskning) klassificerar t ex Torreviejas saltsjöar som en av världens främsta sevärdheter och de har även tagit ett foto från rymden på sjöarna.


Det foto över de bägge vackra saltsjöarna som tagits av NASA från rymden. Sjön till vänster är Laguna Rosa, den till höger är Laguna Azul (som på fotot ser ut att vara grön).

 

De två sjöar det handlar om är dels Laguna de Torrevieja/Laguna Rosa och dels Laguna La Mata/Laguna Azul. På svenska brukar de i dagligt tal kallas för den rosa, resp. den blå saltsjön (Azul betyder blå). Bägge är saltsjöar, men de skiljer sig en hel del åt och de har genom årens lopp också haft olika historisk betydelse för staden Torrevieja.

Den rosa är den största av dem och den är ca 6 km lång och som bredast ca 4 km (vattenytan är omkring 1400 ha). Den blå är ca 4 km lång och är som bredast ca 2,5 km (vattenytan är omkring 700 ha). Det är dock inte bara färgen och storleken på sjöarna som skiljer dem åt, utan även salthalten. Laguna Azul har en salthalt som är ungefär lika hög som i Medelhavet (dvs ca 3 %), medan vattnet i Laguna Rosa innehåller betydligt mer salt (ca 15-18%). I den rosa sjön utvinns idag stora mängder salt för kommersiellt bruk och det utvinns dessutom på ett ovanligt sätt jämfört med hur salt utvinns på andra ställen i världen (mer om detta unika sätt senare i artikeln). Det har dock INTE alltid varit så att det varit i Laguna Rosa som saltet har utvunnits, utan ursprungligen var det faktiskt i Laguna Azul som saltet utvanns.

Först historia
Saltets historia i Torrevieja började för flera miljoner år sedan. Inte bara norra Europa har en gång i tiden varit isbelagt utan även exempelvis här i Spanien har det varit istid hela 5 gånger. Under de geologiska förändringar som då ägde rum, har det funnits hav med salt vatten som stängts av och med tiden torkat ut, De förhistoriska haven har lämnat efter sig saltavlagringar blandat med bottensediment som ombildats till sedimentära bergarter vilket medfört att det finns stora mängder havssalt i bergen och under jordlagret runt sjöarna. I områdena där de bägge saltsjöarna idag ligger, lär det uppskattningsvis finnas ca 8 miljoner ton salt. Även bergen längre in i landet innehåller därför mycket stora mängder med salt.

 Det som blev Medelhavet är rester efter tidigare förhistoriska hav som har haft olika utbredning mellan de olika istiderna. Tidvis fanns det också flera olika laguner i området mellan Torrevieja och Alicante, men slutligen bildades de två stora saltsjöar som vi har idag.

Tar vi ett sedan kliv fram i tiden började människor så småningom utvinna salt i området, initialt bara för eget bruk (salt är ett gammalt sätt att konservera mat). Det man vet att är att det var fenicierna som i liten skala började utvinna salt för att ha som handelsvara för ca 2 500 år sedan. Romarna byggde upp saltutvinning i något större skala för ca. 2 000 år sedan, ofta med slavar som arbetskraft. Under romartiden hämtades saltet upp ur Laguna La Mata/Laguna Azul (dvs den mindre blå sjön) genom att det byggdes en kanal från Medelhavet till denna sjö och genom denna kanal kunde man sedan ta sig in med små båtar/pråmar som hämtade upp saltet.

Därefter fortsatte morerna handla med salt från området (från början av 700-talet till slutet av medeltiden). När morerna så småningom besegrats och fördrivits, blev det i slutet av medeltiden den kristna kung som kontrollerade området för stunden, som la beslag på rättigheterna till saltutvinning. Genom årens lopp har det funnits många kungadömen och makten har därför växlat. Oftast utfärdade kungen en licens för rätten att utvinna saltet och sälja det. Denna licens kunde ges till någon som kungen ville belöna eller helt enkelt till den som betalade honom bäst. Dessa licenser kunde utfärdades till både rika privatpersoner och till hela städer. I mitten på 1200-talet hade t ex staden Orihuela rätten till saltutvinning i Torreviejas saltsjöar.

Redan för 800 år sedan väcktes också tanken om att man skulle börja utvinna salt från Laguna Rosa och man började därför fundera på att bygga en kanal från Medelhavet till Laguna Rosa. Det skulle dock dröja ända till slutet av 1400-talet innan det blev av, men då var faktiskt främst tanken att odla matfisk. Man hade nämligen tidigare försökt med fiskodling i Laguna Rosa, men det försöket blev ett fiasko eftersom salthalten var för hög i Laguna Rosa (sannolikt både för att marken under sjön var salthaltig och framförallt för att det rann ner mycket regnvatten från bergen i sjön, vilket drog med sig salt) och då dog fiskarna (även om det var saltvattensfisk som odlades). Tanken med kanalen var att om salthalten sänktes i sjön genom att Medelhavsvattnet släpptes in, skulle det kunna gå att odla fisk där.

Kanalen, som grävdes för hand, blev klar 1509, men även detta försök med fiskodling misslyckades (och även några senare försök). Däremot gjorde insläppet av vatten via kanalen till sjön att sjön blev större, vilket i sin tur ledde till att det skapades förutsättningar för att göra det mer lönsamt att utvinna salt ur den rosa sjön. Kanalen gjorde också att man kunde frakta ut saltet på pråmar till Medelhavet, för att där för hand lasta över saltet på fartyg för vidare transport ut i världen. Men denna saltutvinning gick sådär och Laguna Rosa började så sakta att växa igen och sjöns vatten blev också med tiden tämligen smutsigt. Man beslöt sig då för att göra en analys av Laguna Rosa för att kontrollera kvalitén på saltet och få svar på om det skulle vara lönsamt att rusta upp sjön igen. Svaret blev positivt och upprustningen drogs igång och alltsedan dess har det utvunnits salt ur Laguna Rosa.

Den 2 mars 1803 är ett viktigt datum för Torrevieja eftersom den dåvarande kungen (Carlos IV) gav sitt godkännande till att administrationen för saltproduktionen skulle flyttas in i Torrevieja. Enligt uppgift placerades den i de lokaler där turistinformationen numera huserar i (nära Paseo Vistalegre och fritidsbåtshamnen). Staden började då växa, främst pga saltproduktionen, men även fiskindustrin ökade. Saltindustrin förde det positiva med sig att den krävde mycket arbetskraft – först och främst för att manuellt bryta upp sanden från botten av Laguna Rosa och sedan för att frakta iland saltet, rena det och sedan transportera det ner till havet och därifrån ut till lastfartygen som låg på kö ute på redden för att lastades manuellt.

Det var ju positivt att saltutvinningen gav upphov till så många arbetstillfällen, men man måste då också tänka på ett det var ett fruktansvärt slitsamt och även farligt jobb. Att dag ut och in jobba hårt fysiskt i Laguna Rosas extremt salta vatten var definitivt ingen hälsokur utan det gav upphov till stora sår på främst benen och de som var anställda där levde ofta inte så länge. Vid början av 1950-talet var större delen av Torreviejas befolkning nästan helt beroende av saltproduktionen och saltbolaget var de som styrde det mesta som ägde rum i Torrevieja.

Men förutsättningarna förändrades för denna jätteindustri i slutet av 50-talet då saltbrytningen helt automatiserades. Istället för som tidigare då 1000-tals arbetare jobbade med att bryta upp sand från sjöns botten, kunde arbetet nu skötas maskinellt. I och med detta försvann nästan alla jobb och även om saltindustrin i sig fortfarande blomstrade och genererade stora pengar till sina ägare, så försvann nästa alla arbetstillfällen och det blev massarbetslöshet i Torrevieja. Tusentals med familjer tvingades flytta och staden Torrevieja blev allt mer nedgången och ”vanligt folk” levde då nästan bara på den tämligen lilla fiskeindustrin. Kanske hade det varit slutet för staden Torrevieja om det inte varit så att vid denna tidpunkt började turistindustrin att skjuta fart, vilket räddade staden.

Under 1960 och 1970-talet ökade efterfrågan rejält på salt och anledningen var främst att man i många länder (t.ex i Sverige) började använda salt på vägarna för att de skulle vara framkomliga även i vinterväglag. Man började då fundera på om det fanns sätt att få ut mer salt från Laguna Rosa och man kom man på ett nytt sätt att leda ner mer salt till sjön. Som nämndes ovan finns i marken och berggrunden i dessa områden enorma mängder med salt. Ett sådant område är i Pinoso som ligger ca 5 mil nordväst om saltsjöarna. Det var dock inte ekonomiskt lönsamt att där börja ta fram och rena saltet som fanns under marken. Istället byggdes en drygt 50 km lång tunnel under jord från dessa bergsområden ner till Laguna Rosa. Under årets första månader borrar man numera ett antal hål i berget och dessa hål liksom marken ovanpå berget, spolar man sedan under mycket högt vattentryck. Vatten/salt/jord leds sedan via kanaler fram till tunneln vars nedre ände mynnar ut i Laguna Rosa. Detta fortsätter man med till sjön är fylld med vatten.

När vattnet kommer ner till sjön, sjunker salt och jord sakta ner till botten och det mesta av det nya vattnet som tillförts sjön avdunstar (pga solvärmen i kombination med att sjön är så grund). I slutet av året börjar man sedan ”skörda” saltet. Till detta har man idag hjälp av maskiner med ekolod så man vet exakt var saltet ligger och hur tjockt saltlagret är just där. Saltet lastas sedan på stora pråmar som fylls via de maskiner som bryter loss sanden från botten och matar upp det på ett band som hänger efter pråmen. Sedan förs saltet in till land där det lastas i stora högar för senare transport ner till havet.  Idag utvinns årligen närmare 600.000 ton salt från Laguna Rosa. Till allra största delen är det vägsalt som exporteras men en hel del salt renas också och används i t.ex. matlagning.


Vy över den rosa saltsjön. Längst bort kan man se de gigantiska salthögarna.

 

Den mest omtalade av sjöarna är Laguna Rosa och den är också något större än Laguna Azul. Det är ur denna sjö som gigantiska mängder med salt utvinns varje år. Som också skrivs ovan, är salthalten i denna sjö exceptionellt hög – ca 15-18 % vilket kan jämföras med Medelhavet som bara har en salthalt på omkring 3 %. Det gör också att de djur och växter som trivs i en sådan ogästvänlig miljö är ganska få och därför är områdena runt sjön relativt karga och därmed kanske inte så natursköna (jämfört t.ex. med Laguna Azul). Det är också svårt (och inte heller tillåtet) att ta sig ner till sjön för att titta på den på nära håll. Sjön och området runt sjön är också idag ett naturskyddsområde.

Genom årtusendena har denna sjö alltid haft hög salthalt. Detta beror dels på, som nämnts ovan, att marklagren under sjön är mycket saltrika, men framför allt pga av att när det kommer kraftiga regnskurar (som det gör här några gånger om året) så rinner det regn som faller på de extremt salthaltiga bergen och markerna norr om sjön, ner till sjön och drar med sig saltet. Detta har ökat sjöns salthalt successivt. Som också nämnts ovan, gjordes genom årens lopp flera försök att odla saltvattensfiskar i sjön, men detta misslyckades eftersom vattnet var för salt. Problem uppstod när efterfrågan på salt ökade (på 1960-70-talet) och man inte kunde ta upp tillräckligt med salt för att täcka efterfrågan. Då började man istället hjälpa naturen genom att under högt tryck spola vatten uppe i bergen och sedan leda detta saltrika vatten ner till sjön genom en tunnel. Det innebär att mycket mer salt spolas ut i sjön och detta kan man sedan bryta när det sjunkit till botten och stelnat.

Denna metod att utvinna salt är helt unik och jag känner inte till någon annanstans i världen där man gör på detta sätt. Det normala är att man pumpar upp vatten från havet till olika mycket grunda dammar där vattnet sedan får dunsta och saltet sedan ligger kvar på dammens botten där det kan brytas. På detta sätt utvinns salt på många ställen i tropiska och subtropiska områden. Ett sådant ställe är dammarna man passerar vid Santa Pola när man tar kustvägen till flygplatsen. Här utvinns också en hel del salt.

Vid Laguna Rosas södra ände ligger det industriområde dit man för det salt som har tagits upp och man kan på långt håll se de höga pyramidliknande salthögarna. Som en liten udda sak kan nämnas att 2019 gick den första etappen av Vuelta Espana (världens 3:e största cykeletapplopp) i Torrevieja. Det var ett lagtempo (som jag självklart tittade på eftersom cyklisterna passerade bara några få meter från min bostad) och de cyklade då genom hela Torrevieja, men själva starten utgick från detta industriområde vid Laguna Rosa. Själva starten ägde rum uppe på en av dessa saltpyramider.

Vad som man kanske främst brukar tänka på när det gäller denna sjö och som gör den så unik, är dess rosa färg, vilket gör sjön så vacker sedd ovanifrån. Jag har sett lite olika teorier över vad som skapar denna vackra rosa kulör. De flesta verkar mena att det beror på en encellig fotosyntetisk grönalg som heter Dunaliella salina. Denna alg trivs i extremt saltrika vatten och trivs därför här. Denna grönalg innehåller pigment från bakterien Halophiles, som är rosa. När solen sedan skiner över vattnet bryts solstrålarna i vattnet och den rosa färgen framträder (speciellt starkt på eftermiddagar). Denna grönalg finns också i några få andra extremt saltrika sjöar runt om i världen som t.ex. i Döda Havet och en del saltsjöar i USA och Iran.

Det finns ett sätt att kunna göra ett besök vid Laguna Rosa utan att bryta mot lagen och det är att ta ”salttåget” som regelbundet avgår nere i centrum (nära marknadsbodarna vid småbåtshamnen/tivolit) och sedan går upp till industriområdet vid sjön där man ges möjlighet att gå runt och titta och även ta en kort promenad längs sjön och även upp på en saltpyramid. Jag har gjort så och denna entimmes-tur var absolut värd att ta, även om den kunde ha varit bättre (mer och bättre information kunde ha getts, ljudet i högtalarna var dåligt så det var svårt att höra vad som sas.) Men det var några år sedan som jag åkte detta tåg och de brister som var i början kanske har rättats till nu, så jag kommer nog att ta en ny tur när tillfälle ges.

Laguna Azul

Vy över Laguna Azul. Runt denna sjö finns det mer växtlighet.

Denna sjö skiljer sig en hel del från Laguna Rosa. Dels är den något mindre, dels är den blåfärgad, dels har den en betydligt lägre salthalt och dels är det betydligt lummigare/grönare runt sjön vilket gör att det här finns ett betydligt rikare djur och växtliv. Det var också i denna saltsjö som saltutvinningen påbörjades i väldigt liten skala av fenicierna för drygt 2 500 år sedan för att sedan skjuta fart under perioden som romarna styrde och ställde i denna del av landet för ca 2 000 år sedan. Som ett kuriosum kan nämnas att jag tittade på ett TV-program om romarriket och då visades en meny som de rikaste personerna då serverades. Det visade sig då att något som dessa uppskattade att äta var flamingotungor!!!!!!!! Kanske var flamingotungor något som de rika romarherrarna fick smak för när de styrde i detta område.

Det må vara hur det vill med detta, idag skulle dock förhoppningsvis inte någon få för sig att äta flamingotungor. I och vid denna sjö finns det i alla fall idag rikligt med de vackra rosa flamingos och de häckar också här.

För drygt 500 år sedan flyttades saltutvinningen till Laguna Rosa och därefter har det inte utvunnits någon salt ur Laguna Azul, men runt sjön återfinns idag istället ett mycket rikt naturliv (speciellt fåglar och växter) och detta gör sjön till ett mycket populärt utflyktsområde och sjön och området runt sjön är idag ett naturskyddsområde.

Salttransport och salthamn
Under alla år som saltutvinning har skett i Torrevieja, har det varit krångligt att transportera saltet till fjärran länder och det så billigt som möjligt. Den naturliga valet har då varit sjövägen, men då skall först saltet fraktas från det ställe där det bryts ner till hamnen och sedan på ett säkert sätt kunna lastas på ett fartyg. I början transporterades det sannolikt ner till havet med hjälp av vagnar som drogs av hästar (eller kanske oxar eller människor), men ganska tidigt byggdes det små kanaler från sjöarna (först en till Laguna Azul och senare en till Laguna Rosa) till Medelhavet på vilka man kunde dra små pråmar. Det finns fortfarande rester kvar av dessa kanaler. Väl nere vid havet lastades saltet för hand ombord på fartygen. Ett mycket hårt och tidsödande arbete som kanske fungerade i början när inte så mycket salt exporterades. I slutet av 1800-talet byggdes en järnvägsförbindelse till Torrevieja och den passerade förbi Laguna Rosa och där lastades under en period salt ombord på järnvägsvagnar och fraktades ner till havet. Järnvägsförbindelsen lades dock ner 1970, men rälsen låg kvar ända fram till 1986 då den togs bort – så ända fram till 1986 användes järnvägen för salttransporterna den korta biten ner till havet.

Under 1960-1970-talet ökades exporten enormt eftersom det var då saltet började användas som vägsalt vintertid i snörika länder. När järnvägen försvann, byggdes ett transportband som går från Laguna Rosas industriområde ner till havet där det löper ut där saltbåtarna lägger till. Saltet töms sedan direkt från bandet ner i fartygens lastutrymmen. Detta transportband är fortfarande i funktion (även om det säkert har moderniserats och kapaciteten har ökat). Om man promenerar söderut efter kusten kan man se transportbandet och någon gång när jag gått förbi har det varit i gång. På detta ställe lägger saltfraktbåtarna till idag och lastar ombord saltet.


På detta transportband matas saltet ner från salthögarna till salthamnen där det direkt ”tippas” ner i en båts lastutrymme.

 

Förutom själva transporten ner till havet, har transporten ut på havet till lastfartygen och ombordlastningen av saltet varit ett stort problem under flera hundra år, eftersom det inte fanns någon naturlig hamn i Torrevieja. Kanalen från Laguna Rosa mynnar vid Playa de Naufragos som är utsatt för de stormar som då och då sveper in. Då var risken stor att fartygen skulle förlisa. Det var också omöjligt att låta dem ligga långt ut och istället bogsera pråmarna långt ut för att lossas, eftersom pråmar har en platt botten och lätt välter även av relativt lätta vindbyar. Det är inte för inte som denna strand har fått namnet Playa de Naufragos – vilket översatt ungefär betyder skeppsvraksstranden.

Så en riktig hamn var något som man under flera hundra år kämpade för att få medel till att bygga, men detta motarbetades av städerna Alicante och Cartagena (som hade egna bra hamnar) som hellre såg att alla varor som skulle till eller från den stora staden Torrevieja hellre skulle gå via deras hamnar. 1887 bildades dock en kommission för att genomföra ett hamnbygge i Torrevieja. På den tiden kunde det ligga 200 fartyg för ankar i havet utanför Torrevieja som väntade på att lasta främst salt. Inget hände dock trots att även järnvägsbolaget, som då etablerade sig i Torrevieja, ville ha en hamn där de kunde lasta över både saltet och andra varor som de transporterade från inlandet. Trots detta byggdes inte någon hamn och järnvägen lades ner.

1920 började dock planeringen ta fart och 1921 var alla ritningar klara. Först var man dock tvungen att bygga en vågbrytare så att fartygen kunde gå in i hamnen även de dagar som det blåste. Först 1929 påbörjades arbetet med att bygga en 1140 meter lång vågbrytare som byggts upp från havsbotten med hjälp av stora naturliga stenar och gjutna cementblock. Det tog tid att bygga denna (bl.a. försenade inbördeskriget och 2:a världskriget bygget) och först i början av 1950-talet var vågbrytaren klar och byggandet av själva hamnområdet kunde påbörjas. Denna vågbrytare finns fortfarande kvar och fyller sin funktion och det är ovanpå denna som en av Torreviejas sevärdheter placerats – Dique de Levante/piren. På denna pir promenerar det varje dag flera tusen personer.

Hamnen byggdes nu upp i skydd av vågbrytaren och byggdes rakt ut från stranden och lämnade en öppning på drygt 200 meter mot vågbrytaren. Man tvingades också att muddra havsbottnen så att de stora lastfartygen skulle kunna ta sig in till kajen för att lastas.


Salthamnen där fartygen lägger till för att lasta salt.

 

Man har idag en fin utsikt in mot denna hamn om man tar en promenad en bra bit ut på piren och tittar inåt. Denna hamn kalls för Muelle de la Sal/Eras de la Sal. Det var nog tur att hamnen, och även transportbandet som fraktar saltet från Laguna Rosa till fartygens lastutrymmen, stod klar när saltexporten verkligen sköt fart under 1960-70talet. Idag bryts ca 600 000 ton salt årligen varav det mesta används som vägsalt i norra Europa och i USA. Saltet har även andra användningsområden som vid matlagning, konservering, tillsats i djurfoder, för olika industriella föremål som vid tillverkning av olika hälsopreparat, i kemisk industri i glasindustrin och i textilindustrin etc.

Kanaler till/från saltsjöarna

Ursprungligen byggdes en kanal från Medelhavet till Laguna Azul och som ovan nämnts användes de en gång i tiden för att frakta salt på pråmar från Laguna Azul till Medelhavet och även för att leda in vatten från Medelhavet till denna sjö, Denna kanal finns fortfarande kvar och verkar hållas relativt ren så den inte växer igen. Delar av den går idag i tunnlar under bebyggelsen. På Google-maps-kartan kallas den för Canal de las Salinas. Jag tycker att det område där denna kanal rinner ut i sjön är ett trevligt utflyktsområde för en promenad.

Kanalen som byggdes från Medelhavet till Laguna Azul är fortfarande i bra skick.

Det finns också en byggd kanal som går från Medelhavet till Laguna Rosa och det ursprungliga syftet med den var att leda in Medelhavsvatten i Laguna Rosa för att MINSKA salthalten i denna sjö eftersom det fanns planer på att odla matfisk i sjön. Men det gick inte eftersom denna saltsjö var för salt för fiskarna. Vattenintaget från Medelhavet ledde till att sjön blev större och det blev mer lönsamt att bryta salt ur sjön. Under en period fraktades också saltet på pråmar på kanalen från Laguna Rosa till Medelhavet. Denna kanal finns fortfarande kvar, men den är inte så där jättebra underhållen. Man kan se den vid Dona Sinforosa Park där den går längs den sida av parken som ligger in mot stan. Sedan kan man därifrån ”följa den” (åtminstone på kartan) upp till Laguna Rosa.


Kanalen som går från Medelhavet till Laguna Rosa skulle på sina ställen behöva städas upp.

 

Det finns också en kanal som förbinder Laguna Azul med Laguna Rosa, eller rättare sagt – det har funnits eftersom den är stängd nu. Anledningen till att den är stängd lär vara att salthalten skiljer sig så mycket mellan de bägge sjöarna att om den hölls öppen, skulle det leda till att salthalten sjönk i Laguna Rosa, vilket man inte vill eftersom man då inte skulle kunna utvinna så mycket salt som man idag gör i denna sjö. Dessutom lär vattnet i Laguna Azul innehålla en del negativa biprodukter. Hur som helst, stängd är den men man kan ändå på Google Maps-kartan se var den går. Den går från Laguna Rosas mest nordliga del över till Laguna Azuls mest västliga del. Detta är i alla fall vad jag tror. På denna sträcka finns ett litet hus där kanalen passerar. I den del av kanalen som vetter mot Laguna Rosa är vattnet rosa. Och på husets andra sida mot Laguna Azul är kanalvattnet blått. Så kanske är det här som kanalen är avstängd, jag vet inte för jag har aldrig besökt platsen.

Bada i sjöarna?
Det lär vara extra hälsosamt att bada i speciellt Laguna Rosa eftersom salthalten där är så hög och det lär också finnas lera på botten som sägs vara hälsobefrämjande. På en del ställen har man också kunnat läsa att det är helt OK att bada där, men så är det inte utan det är helt förbjudet. Bryter man mot detta förbud kan man drabbas av höga böter och då och då gör polisen raider mot dem som badar. Att så många tror att det är OK att bada där, kan vara för att det en gång har varit tillåtet och enligt uppgift lär det t.o.m. en gång ha varit en offentlig badplats i den rosa sjön. Kanske många struntar i förbudet och ändå badar och när de ser att andra badar så tror dom att det är OK. Men så är det alltså inte utan det är straffbelagt att bada (t.o.m. att bara gå ut en bit och doppa fötterna) i bägge sjöarna. Vill man läsa vad som gäller så finns lagtexten att läsa i Decreto36_2010_Articulo 48_Punto5. Bötesbeloppet för den som bryter mot detta dekret varierar mellan 60 och 600 EUR (beroende på omständigheterna). Om någon vill läsa hela dekretet, så har jag den tillgänglig. Meddela i så fall mig, så mailar jag den (44 sidor lagtext på spanska) till dig.

Varför är det då förbjudet? Det kan bara bli spekulationer från min sida, men på Laguna Rosas botten går ju maskiner som hackar/sågar loss saltet och risken för personskador är därför mycket stor. En annan orsak är att bägge sjöarna är mycket grunda, så även om deras yta är stor så innehåller sjöarna inte så mycket vatten. En massa människor som badar skulle då innebära en stark nedsmutsning av sjön och då skulle saltbrytningen vara i fara. En annan anledning är att bägge sjöarna är naturskyddsområden och här lever och häckar t.ex. många fågelarter och badandet skulle kunna innebära att deras existens hotas.

Så även om ni har läst någonstans att det är tillåtet att bada i sjöarna, så är det inte så. Nöj er istället med att bada i det jättelika Medelhavet och ta istället en promenad runt de vackra saltsjöarna eller ta ”salttåget” till den rosa sjön.


Bada får man inte göra i saltsjöarna men man kan ta salttåget till sjön om man vill titta på Laguna Rosa och salthögarna.

 

Utflykter, promenad- och cykelvägar
Även om det inte är tillåtet att bada i dessa fantastiskt vackra sjöar, är de ändå väl värda att besöka eftersom man kan promenera eller cykla runt dem eller bara gå en bit utefter dem och njuta av den vackra naturen. Tänk dock på att det är naturskyddsområden så håll dig till de vägar/stigar som leder runt sjöarna. Har du med dig en hund så låt den absolut inte springa fritt eftersom det kan störa djuren.  Det finns många djur runt dessa sjöar och har man tur kan man t.ex. få syn på vesslor, igelkottar, rävar och många olika fågelarter (sett över hela året ska det finnas 250 fågelarter i området runt dessa sjöar). Den mest kända fågelarten är den rosa flamingon som ibland kan ses i stora mängder (ibland upp emot 5 000 individer samtidigt) och om man har riktig tur kan man få se flamigokycklingar under sommarmånaderna. Flamingon söker sig till saltsjöarna eftersom det i dessa finns en liten (maxstorlek 15 mm) räka (Artemia salina) och dessa miniräkor äts av flamingon. I dessa räkor återfinns också ett ämne som ger flamingon sin karakteristiska rosa färg. Naturligtvis finns det här också mängder av olika arter av växter och blommor.

En bra utgångspunkt för en tripp runt Laguna Azul är vid Centro de Interpretación Parque Natural La Mata där man också kan parkera bilen om man nu inte har gått eller cyklat dit. På detta ställe finns också en del information. Tänk dock på att ta med dig vatten (och ev. kost) om du ger dig ut på en promenad eftersom det är en bit från restauranger och affärer.


Rosa flamingos är relativt vanliga vid Torreviejas saltsjöar.

 

En annan promenadtur är den som går från centrum ut efter Laguna Rosa mot Los Montesinos (slutar vid Garden Center Valentin, som är ett trevligt ”gardencenter” som är värt ett besök). Denna promenad är 7 km lång enkel väg och följer den gamla järnvägsbanvallen. Mer info om den kan du läsa på denna sida.

Jag har själv tyvärr inte haft möjlighet att bege mig ut på några turer runt dessa sjöar eftersom jag inte har tillgång till vare sig bil eller cykel. Dessutom behöver jag ju 2 kryckor för att kunna gå, så några längre promenader i okänd terräng är inte något som lockar. Ni som har gjort cykelturer och/eller promenader runt sjön – tipsa mig kjell@fohrman.se gärna om bra utflyktsmål så kan jag lägga in dem i denna artikel. Fram tills några tips har kommit in så rekommenderar jag att ni använder Google Maps för att leta reda på lämpliga promenad/cykel-områden.
Ett annat tips är att gå en vandring som arrangerats via turistbyrån i Torrevieja. Mer info om dessa vandringar på denna sida.

Saltaffär
Nära saluhallen ligger en trevlig liten ”saltaffär” – Especialidades Macia – där de säljer Torrevieja-salt för flera olika ändamål. Dels naturligtvis för att användas i matlagning, men även en del saltbaserade hudvårdsprodukter, samt även en del saltkonsthantverk (t.ex. ”skepp” som har byggts med hjälp av salt). Det finns även andra lokala produkter som säljs i affären. Jag har besökt den flera gånger och varje gång kommer jag ut från affären med några lokala produkter, så denna affär är väl värd ett besök.

Bl.a. har jag där köpt ett exemplar av de vackra ”saltskepp” som med hantverksmässiga metoder skapas vid sjön. Först bygger man en baskonstruktion av ett skepp i bl.a. trä. Denna konstruktion doppas sedan ner i Laguna Rosa åtskilliga gånger och mellan varje dopp får den torka (ungefär som när man stöper ljus). När sedan träkonstruktion täckts av ett rejält tjockt saltlager placeras ”skeppet” inuti en träkupol med glasrutor för att sedan kunna säljas.

Matsaltet som säljs i denna affär har samlats in på ett speciellt sätt för att hålla så hög kvalitet som möjligt. Detta kan du läsa om på denna sida.


Detta ”saltskepp” köpte jag i saltaffären. Tyvärr är fotot lite oskarpt.

Saltsummering:
De bägge saltsjöarna har verkligen satt Torrevieja på kartan och gjort att staden har uppmärksammats jorden runt. De är också två mycket vackra sjöar som är trevliga utflyktsmål. Dessutom har saltet också spelat en stor historisk roll. Det var främst saltet som gjorde att folk började flytta hit och att Torrevieja blev en stad. Utan saltet hade nog inte Torrevieja ens varit en stad idag. Men turismen då – jo den är idag viktig för Torrevieja och idag är turismen den industri som ger upphov till flest arbetstillfällen, men hur stor hade turismen varit om inte saltindustrin hade funnits. Då hade t.ex. knappast vågbrytaren med sin pir byggts och då hade inte fisket kunnat utvecklas så som det har gjort. Den jättelika småbåtshamnen (med tusentals småbåtar) hade inte kunnat byggas etc. etc. Så på alla sätt är saltet och de bägge saltsjöarna oerhört viktiga och unika för Torrevieja. Jag tycker då att det är lite dåligt att Torrevieja idag inte har ett bra saltmuseum (det lilla som finns är riktigt dåligt). Men nu verkar ett saltmuseum vara på gång nere i hamnen och det finns långtgående planer på att ett sådant skall placeras i den gamla salt-administrationsbyggnaden. Det är något som vi ser fram emot. Här en artikel om detta.

Referenser:
Att skriva denna artikel har inte varit helt lätt eftersom de flesta fakta i den är historiska fakta och jag har inte kunnat hitta någon officiellt nedtecknad historieförteckning över saltet i Torrevieja. Jag har därför letat på internet, men dilemmat där är att många av de ”fakta” som man hittar där är motsägelsefulla. Jag har därför valt att utgå från den saltinformation som verkar trovärdigast och som de flesta har hållit sig till. Som extra bra information vill jag lyfta fram den som Anders Trense har lämnat i sin ”blogg”– Saltets historia i Torrevieja. Jag har också fått en del hjälp med information från Turistbyrån i Torrevieja.
En hemsida som har bra information om Torrevieja och saltet är Turistbyråns En annan är hemsida är den för det företag som bl.a. har ”salttåget” till Laguna Rosa.
PS 1: Det bör nämnas att de foton som tagits för denna artikel har tagits på långt avstånd med ett teleobjektiv så jag behövde inte gå nära och störa några djur eller gå för nära sjöarna.
PS 2: Vill du diskutera innehållet i denna artikel, eller har några frågor så gör gärna det på denna hemsidas Facebook-sida.


Salthögarna är lika höga som 7-våningshus.

 

I strandkanten på Laguna Rosa finns lite växter. Bottnen är hård och vass.

 


Det rosa vattnet i Laguna Rosa är verkligen inbjudande.

 

Även Laguna Azul-sjön är väldigt inbjudande.

 


Vid Laguna Azul trivs mängder av växter – både vanliga och ovanliga.

 


Väldigt nära Laguna Azul ligger det odlingar. Där finns t.ex. vin- och fruktodlingar.

 

keyboard_arrow_up